Att blogga...

... Verkar inte vara min bästa gren just nu.

Jag tänker så mycket på att göra ett inlägg om ditten och om datten, men sen tryter energin liksom.
I min engfald trodde jag att det skulle bli mer gjort med bloggningen då jag skaffade mig en Android, Men tänk att jag tycker tangentbordet blir så smuttigt så det blir bara trist att skriva.  Skriver en bokstav så blir det tre andra och när jag sedan ska radera de felaktiga blir det än mer fel... raderar ett ord men lägger till punkter, snedsträck och x av alla bokstäver. Ni som nu känner mig vet vilket jävla humör jag har och sånt stök med att bara få till en liten ynka text kan verkligen få mig att ruttna. Givetvis ska jag, förutom att lära mig skriva på telefonen, även lära mig att bemästra mitt humör :)

Vädret finns det många som pratar om... så jag tror att jag skiter i det. Men jag måste bara få berätta om min "skräckritt" i veckan.

Jag skulle ensam ut och rida i fullmånens sken, dimman liksom fladdrade så där lågt över ängarna och det var egentligen väldigt vackert.
Jag hade från början bestämt att jag inte skulle rida så långt, utan bara ta det lite lugnt och smålulla till Fågelbo och tillbaka. Vägen bort var inga som helst problem. Jag fokuserade på det jag sagt mig själv att fokusera på.
Dvs, att le (vilket låter störtlöjligt för en ickeryttare) och att rida som en ryttare vars sits och stil jag gillar... för mig är denna person Lussan (detta låter väl ännu löjligare kan jag tänka :) ) men det hjälper faktiskt till att hitta sin sits och ger en hjälp på traven att hitta en röd tråd i ridningen... Svårt att föklara, men det funkar faktiskt :)
Det vikigaste är ändå leendet.... Det går inte att tappa tålamodet och le samtidigt ...
Allt detta gick utmärkt, trots att Varre var "skvätten" till och från hela vägen. Det gick bra ända till jag kom bort till Fågelbo och vände. Fråga mig vad som hände, men plötsligen började jag att bli mörkrädd, vansinnigt mörkrädd dessutom. Kände att jag nästan inte visste hur fort jag skulle komma hem. Givetvis skrämmer jag upp Varre som sedan skrämmer upp mig o såsnurrar det. Jag tyckte jag hörde steg bakom oss. Blev rädd för varulvar :O... vampyrer (???) ... kom på mig själv att tänka på Evas "det spökar-blogg"... eller tänk om jag får möta ett vildsvin, ensam till fots, för att hästen blivit så rädd att sprungit hem utan mig? 
Med andan í halsen och med en pus av tlättnad kom vi slutligen till stallet och tryggheten igen. Men jag tror aldrig att jag skrämt mig själv på detta sätt tidigare...
Undrar när jag ska våga mig ut och "le" efter vägarna nästa gång?


Kommentarer
Postat av: Lena

Du är ju för rolig Anna! Robert och jag skrattar och tycker du är för härlig som öppnar dig och skriver så målande, vi riktigt ser hur vampyrerna jagar dig!.

Stor kram!

Lena

2011-11-13 @ 12:16:30
Postat av: Mamma

Fick Du reda på om det var någon efter Dej,eller var det bara inbillning?Vildsvin kanske?Du har fullt opp på jobbet,men Du trivs?Du gillar ju när det går för fullt.Pappa är &spelar i Falun(repar)Allt bara bra,sköt om Dej....Kram

2011-11-14 @ 19:28:37
URL: http://frusundstroms blogg.se
Postat av: Moster Gun-Britt

Det var kusligt! Jagar man upp sig då blir man lätt skitskraj!! Kramis Gummit

2011-11-15 @ 00:02:08
Postat av: Vonne

Men se här! Det bloggas igen, trevligt!

2011-11-15 @ 12:24:19
URL: http://vonnes.blogg.se/
Postat av: Åsa K

Kul att du i alla fall skriver någon gång. Du är saknad när du gör dina uppehåll/å

2011-11-15 @ 21:36:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0