Anna ☼

Det har varit en lärorik helg och jag har fått blodad tand. Till KM ska jag iaf försöka att ta mig igenom LC:1 ;) det tycker Rebecca också att jag ska prova...

Fredagspasset kl 17... Tänk att jag tyckte att jag var ute i så god tid, men fick ändå brådis. Det blev en kort framridning.

Vi har under hela helgen arbetat med formen, stabilitet och att Varre måste vänta på mig.

Jag är lite för förlåtande, snäll (mesig?). Lydnaden var alltså grundläggande och sökandet efter den där "känslan", när man får ryggen och det känns som om man blir bjuden på kraften istället för att producera den. Känslan glimtade till allt oftare och oftare och i längre perioder.

Och sedan galopperna... Jag har problem med fattningen av vänster galopp (och det hade även Rebecca då hon red) och det går så vansinnigt fort, velodrome, då förstår ni vad jag pratar om kanske. Rebecca säger att det inte går särskilt fort men hon bär sig inte riktigt och då upplever man att det går jättefort. Så det jobbade vi också med en hel del.

Förutom ridningen skulle vi ha mysiga vin-kvällar med ost och kex, sitta uppe och snacka...

Jag kan ju berätta att det där vindrickandet orkade vi inte med. Jag delade en flaska vin med Inger på lördagkväll och vi fick i oss lite ost och kex. Dotty fick i sig ett glas på fredagkvällen och ett till på lördagen. Annika tror jag inte fick i sig mer än ett glas för båda kvällarna ;)

Men inte någon av oss orkade längre än till kl 23.

Jag har sovit förbaskat obekvämt iaf. Vaknade varje gång jag vände på mig. Eller om jag vaknade av att jag låg obehagligt och därför vände på mig...

Jag skulle kunna fortsätta att trimma 2 ggr om dan för Rebecca ett tag till. 
Alla som red idag videofilmades. Det var bara Dotty som red en A:6 och Annika som red LB:1
Varre var som en helt annan häst... Helt underbart vad lite träning kan göra ;), men då jag inte minns några program så red jag vanlig lektion...

Allt gick så himla bra!

Ända till... Vi skulle åka hem - lastningen... Hon slet sig för mig först en gång men sprang inte så långt, stannade och betade så det var bara att plocka upp henne. Vad värre var att jag inte hade några handskar på mig så jag brände upp insidan av båda händerna då repet slets ur mina händer, dum som jag är försökte jag hålla emot. Satte på mig ett par handskar och fick hjälp av Dotty. Varre gick på trailern men så kastade hon sig bakåt. Jag skrapade upp vänsterarmen och knät då jag föll framåt och Varre drog. Denna gång stannade hon inte utan fortsatte och fortsatte, trampade på grimskaftet och gjorde tvärnit, men fortsatte att springa. Ut i skogen och som jag letade... Ända bort mot bommen mot väg 274 men jag såg henne ingenstans. Då kom tårarna... Jag kikade ner över kanten mot vägen om hon ramlar ner där, tack o lov inte. Dotty hade slängt sig i bilen och åkt till bommen för att vara något snabbare än jag.

Jag insåg iaf att det inte var någon idé, vände tillbaka med tårarna rinnande nerför kinderna och förbannade mig själv. Mötte upp Dotty vid trailern igen och sedan försökte vi gemensamt följa spåren. I sanden var det enkelt (det hade jag gjort då jag gick första vändan ensam), men där sanden bytte till grövre grus blev det värre. Dotty och jag stannade och kliade oss i våra huvuden och fortsatte att mumla spår... DÅ säger plötsligt Dotty... Där står hon ju!

Med sidan mot oss och vände på huvudet då hon hörde våra röster annars hade vi inte sett henne. Hon stod helt stilla rörde sig inte en meter och åt ingenting (inte likt Varre). Jag kände hur jag frös inuti... Hon är skadad! Det var min absolut enda tanke jag hade i huvudet... Kollade att hon belastade alla fyra benen, vilket hon gjorde. Jag gick bara rakt fram och kunde ta henne och även om inte hästar har de känslor som vi människor har så upplevde jag det som om hon var lättad över att vi hittade henne. Hon såg nästan moloken ut där hon stod, ensam i skogen som ett borttappat barn. Ett av transportskydden är borta och vi gav upp att leta efter det, det får ligga där i skogen.

Hon ådrog sig inga skador annat än ett 3cm långt skrapsår mitt i bläsen och det fick hon  då hon kastade sig bakåt i trailern (hon körde upp huvudet i taket så jag har svarta märken efter grimmans nackstycket).

Men det mest märkliga i hela kråksången är att hon bara knallade på trailern efter det. Dotty la på bakbommen och stängde luckan. Hon var rätt nöjd med att få äta sitt hö.

Tack Dotty för ditt engagemang och tålamod!
och ett stort varmt tack för en mycket, mycket trevlig och lyckad helg, den hade inte blivit av utan Dotty.

Sätter kameran på laddning nu så ska jag se om jag hinner ordna med filmer i morgon.

Jag orkar inte lägga upp några bilder idag. Jag är helt slut.  Nu säger jag god natt och önskar er alla söta drömmar.

♥på återseende ♥