Anna ☼

Tack snälla Gulliga L som mailade mig om dina erfarenheter med din pålle som också ogillar stoj och stim och som inte tycker om en tillsägelse. Att din häst blev lugnare av att byta box till ett hörn där inte alla passerar. Det är verkligen någonting som man bör ha med i bakhuvudet om man har en känslig häst.

Mercy har mig veterligen inte gått på hingstbete.
Han kastrerades vid två års ålder, precis innan fg ägare köpte honom. Han reds in och blev visad som treåring våren 2011.
Han har lätt lätt att lära vilket är både bra och dåligt, då även olater går fort att lära in.
Jag har för mig att fg ägare sa att han var väldigt ouppfostrad då hon köpte honom som tvååring (kunde knappt borsta honom utan att han uttryckte sina åsikter, pressade henne upp mot väggen osv).
Om denna ouppfostran beror på lösdrift utan mänsklig närvaro, brist av tid, ork och eller kunskap vet jag inte.

 

  Jag vet vem personen är som hjälpte förra ägaren med tillridningen, det berättade hon för mig. Anledningen till det är att hon förmodade att jag skulle veta vem han är - att han har ett "namn" i kretsarna av hästfolk som specialiserat sig på tillridning av hästar och han dessutom är en dressyrryttare. Men jag känner inte till honom som ryttare eller hur han är som person och hur han hanterar hästarna är jag totalt nollställd inför. Ska nog ta en dag och sätta mig att googla på detta ;)

 

Jag blir alltid lite brydd över folk som lägger vikt på att de känner någon... Känns det viktigt att sola sig i glansen? eller är det bara att säga " jag kan och vet minnsann jag också, nöjer mig enbart med det bästa" eller är det samma sak som att säga " jag har råd med det bästa"?

Nu hårddrar jag alla över en kam. Självklart önskar man sina djur det bästa och utan kontakter, kan det faktiskt bli svårt ibland. Detta var också en gigantisk parantes till vad själva inlägget egentligen skulle handla om.

 

I helgen som var satte vi (Pias man :)  ) upp två bräder till i dörren till Mercys box. Jag upplever redan nu att han känns mer tillfreds med att ha det så. Jag tror inte alls att han upplever att han behöver skydda sin box på samma sätt, eller att han blir överrumplad när någon går förbi och gör en häftig rörelse.

Att han ser ut som en huggorm (öronen bakåtstrukna med uppdragna näsborrar) vid fodring kan man kanske stå ut med, men nu måste man öppna dörren för att ge honom maten, vilket jag egentligen alltid föredragit. Då kommer man ju faktiskt med maten, den blir inte bara inkastad.

 

Mercy är fuxen närmast fotografen ( dvs mig) och bilden är hur boxdörren såg ut innan hålet blev mindre :)