Anna ☼

Igår fick jag för mig att läsa gamla inlägg. Jättegamla inlägg från tiden 2010.

När jag läser är det precis som om jag minns dagen exakt, precis som om det bara var i förra veckan.

Helt otroligt då jag alltid har tyckt att alla inlägg är så lika varandra, att det aldrig händer någonting nytt.

 

Hästintresset var det ja. Det var DÄRFÖR jag startade upp denna blogg. Det är lätt att glömma bort på vägen att det var för att dokumentera mina framgångar(?) eller i vart fall mitt liv med mina hästar, som jag gjorde en kickstart den 27 december 2008.

 

I går fick Mercy äntligen komma ut i logeringslinan på ridbanan. Å herre min je vilken galen pålle jag hade i linan.

Massor av överskottsenergi i den unge herrn. Men vad hade jag förväntat mig? Jag hade gjort ett medvetet val. Jag "ställde av" honom när jag förstod i vilken vobblig situation jag själv hamnat då företaget jag arbetade på försatts i konkurs. Tänket " säkerheten först" är ett motto som jag lever efter. Jag orkar inte vara balanserad på en bockig häst när hela det vanliga livet är precis lika skumpigt. Det är som gjort för att göra sig illa.

 

(Nu har "igår" hunnit bli "förrgår". Tröttmössan orkade inte skriva klart ;) )

 

I torsdags opererades Asta för katarakt på vänster öga. Ny lins och vi märker redan att hon ser betydligt bättre.

Själva operationen är ett rätt okomplicerat ingrepp. Det är eftervården på en hund som kan bli besvärlig.

Ögondroppar 5 ggr/ dagligen de första tio dagarna. Sedan blir det ögodroppar ytterligare 14 dagar men då enbart en ggr/dag. Det är cortisontabletter och naturligtvis en tratt på huvudet.

Tratten är det jobbigaste. Men tyvärr ett måste för att förhindra att den nya linsen skulle bli bortkliad. Tratt på -dygnet runt i 10 dagar och den får inte tas av ens under kopplade promenader.

Lek med andra hundar tidigast efter ytterligare 3 veckor...

 

 

 

 

 

 

 

... Måste säga att jag är lyckligt lottad med fina vänner och familj omkring mig.

Jag vet att jag inte är den bästa att höra av mig. Men Ni finns där- alltid, i mina tankar.

 

I söndags fick jag finbesök iav Sandra till stallet. Med som sällskap hade hon Boki.

Vädret  vr på topp. Nästan 15 grader varmt och en sol som sken på oss.  Det blev en supermysig ridtur trots drevjakt på rådjur runt i skogarna.

Efter ridturen blev det fika. Sandra hade bakat en  äppelkaka som varje bit var som en hel måltid. Men så gott till kaffet :)

Det blev mycket snacka förståss.

Tänk att vi äntligen gjorde det vi sagt att vi skulle göra så många gånger... Rida tillsammans - som förr. Härligt var det och jag hoppas att det inte var sista gången.

Stort tack fina Sandra för att du kom och förgyllde min söndag.

 

Uj, uj.... Tiden rinner iväg. Som vatten ur handen.

Det känns på alla som fortfarande är i tjänst att det här är vår sista gemensamma arbetsvecka. 

I förra veckan var de och skruvade ner alla tvålbehållare, toarullehållare, torkhanddukshållare på toaletterna. Allt är huller om buller. Igår var det en man från kvarndammen som inventerade allt av värde som kan gå på.exekutiv auktion. Det känns så overkligt. Slutet är verkligen nära nu...

... blev just inga äventyr...

 

Det mest äventyriska jag gjort var att igår rida ut med Pia ( som vanligt på helgen ;) )

Ny vända... i skogen förstås, över stock och sten och berghällar - såklart... Varre kändes fantastisk pigg, glad, framåt och fräsch... Jag tror att mina uppvärmningsövningar, "sjukgymnastik"  och lättare strech efter ridpassen är precis vad hon behöver. Glad i hela hjärtat när vi kom tillbaka så det blev lite busgalopp uppför backen mot stallet :)

Jaja... jag vet att det inte är särskilt moget av 2 40+are att 1. galoppera mot stallet... 2.Tjuta av skratt för ynkliga knappa trettio meter i galopp, men det är så uppfriskande.

Jag hade aldrig gjort det med Mercy... Men Varre är min bästis... hon skulle aldrig.... (eh...) ;)

 

Idag var det fullt av bilar och med dem en hel massa tillhörande orangeklädda jägare överallt... Parkerade efter vägen, som bytte kläder efter vägen, som körde bil efter vägen och inte minst smög omkring i skogarna.

Pia hade inte fått någon info om i vilka områden de skulle jaga så idag vågade vi oss helt enkelt inte ut att rida.

Idag blev det bara att gno hästarna rena från den lera de så seriöst omsett att smörja in sig med - bara för min skull... Mocka givetvis, men sedan bar det iväg hemåt.

Nu blir det Ojja till middag.... Yum, Yum :)

 

 

 

 

 

 

.... är ibland så himla jobbigt, ibland tom riktigt svårt, ibland är det himla roligt, ibland önskar jag att kunde skriva precis rätt ur hjärtat, ibland önskar jag att mitt liv inte var så inrutat så att det fanns något nytt och spännande i mina inlägg och ibland kan man knappt vänta till man få skriva om det gamla vanliga...

 

Jag är nog en sann periodare när det gäller bloggeriet.

 

I veckan som gått har Elin varit med hela 2 gånger.... För att få köra lite bil är det uppenbart värt det ;) 

 

Jag själv verkar ha kommit in någon form av  "i väntan på att något ska hända"-fas... Även fast jag vet att ingenting någonsin händer den som inget gör... Men just nu får det vara så.

Så just nu, sedan några veckor tillbaka vilar Mercy, han blev lite kinkig ett tag i början av fällningen och sedan kom annat sk*i i vägen och satte stopp för mig. Men jag kommer igen - jag ska komma igen! Hoppla, hoppla! - min ädla springare :)

 

 

 

.... Det här känns ju tryggt o säkert ;-)

 

.... Idag blev det gjort... Idag som det dessutom är på pricken 2 år sedan jag började min anställning. Jag fick sas fira det med att skriva under min egen uppsägning pga att företaget gått i konkurs... administrera de övriga uppsägningarna enl löpande- bandprincipen. Många ledsna ögon idag. Det gör ont i hjärtat för dem som inte kan få ut det de har petat in i tid, tid och åter tid, semesterdagar som brinner inne, träningsbidrag mm...  

Det är så sorgligt. Trots allt slit som varit så har jag ändå tyckt om att gå till jobbet.  Många fina arbetskamrater som jag kommer att sakna.